Hade ju värsta planen för att rida idag. Skyndade direkt från jobbet till stallet för att rida med M. Det blir ju snabbt mörkt och vi tänkte rida ut en sväng innan dess och innan mötet.

Kommer till stallet, slänger på mig iskalla kläder som legat i bilen över natten och går till Newadas box för att ställa upp henne i gången och göra i ordning för ridning. Det första jag ser är en stort sår på framsidan hasen vänster bak..

Hon måste ha ramlat i hagen eller något. Det är inte djupt, bara så pass att huden är borta. Det blöder inte speciellt mycket, men hon är svullen på utsidan hasen och kotan är lite varm. Det blir så klart ingen ridtur, M får rida ut själv en sväng medans jag pysslar med Newada istället.

Mockar noga ur boxen, lägger i två säckar spån och lägger i lite halm. Sedan tar jag med Newada in i spolspiltan och skrubbar av henne rejält med schampo. Nu är både hon och såret rent. Avslutar med att lägga på glansmedel i man och svans och penicilinsalva på såret. Sedan får hon gå in i boxen med det tjocka ylletäcket med hals på. Sedan pysslar jag och M runt i stallet och på något skumt vis går tiden fram till mötet.

När det är mindre än 30 minuter kvar tills mötet ska börja så är stallet helt plötsligt fullt med folk! Det blir mysigt i köket med julmust, kaffe, pepparkakor och lussekatter   

Det blir inte så mycket seriöst snack utan mest bara hästfolk som sitter och pratar med varandra. Trevligt! När hästschemat är klart för jul- och nyårhelgen så pratar vi gamla hästminnen allesammans. Åh, så mycket tok alla varit med om!

När vi är klara efter nästan en och en halv timme så tar jag av Newada ylletäcket och borstar av henne. Sedan på med torra rena täcken och så är det dags att åka hem.

          Glömde tala om varför jag valt att använda just fibergi. Har testat en del kraftfoder genom åren, har ändå hållt på med hästar i 35 år nu   

Det började för en himla massa år sedan när jag red en ponny under försäljningstiden, D-ponnyn ENSA Pint of Lager även kallad Mackan. Han hette Jimmy Mac på Irland därav smeknamnet. De som ägde honom tyckte det var roligt att kalla en häst SMÖRGÅS men jag lyssnade inte på det örat..

Hur som helst så var han lite hostig och dammkänslig när han kom till Sverige. Så det blev att ställa honom på torv. På den tiden (det här var alltså 1989-1990) så var det inte vanligt med hösilage, jag kan inte komma på någon jag kände som använde det då.. Vi vattnade höet och valde bort havre/korn för att minimera dammet som ändå blir när man anväder sädeslag. Vi kikade runt och hittade då Fibergi. Mackan gick himla bra på fibergi, var fin i magen, glasig i pälsen och slutade hosta. Dock var Fibergi dyrt, så eftersom vi hade 6 hästar på den tiden slutade vi med fodret då Mackan gick vidare till en annan ryttare.

Under åren har vi dock gått tillbaka till Fibergi med jämna mellanrum och jag har aldrig varit besviken.

Det är ett smakligt foder som ingen av våra hästar ratat i allafall och eftersom vi mest haft spån till hästarna under alla år så känns det bra att det finns strå i fodret.

Dessutom ska man inte glömma att man ALDRIG får ge kraftfoder på tom mage! Det blir för kompakt i magen och dödar nytta bakterier som finns där. Alltid ge en giva stråfoder innan man ger kraftfoder. På många ställen ger man dock grovfoder och kraftfoder samtidigt och då är fibergi extra bra! Eftersom det innehåller strå så blir det inte en stor klump i magen, bra va? 

Min lilla bortskämda Mushmula gick på något specialfoder när jag köpte henne och ratade det mesta när hon kom. Hon var ju en PRINSESSA och de äter minsann inte vad som helst! Funderade en stund och åkte sedan och köpte Fibergi. jodå..det dög

Min älskade bortskämda Mushmula..saknar henne ibland.. Vet dock att hon har det bra hos sina nya ägare i England. De har tiden jag inte längre hade att ge henne och hon HATADE att inte vara nr1, vilket hon var i början.

När jag köpte henne hade hon för ett par månader sedan ramlat i hagen och gjort illa nacken. När en häst ramlar huvudstupa brukar huvudet hamna under kroppen, mellan frambenen. Mushmula hade ramlat och hals och huvud kastades uppåt i stället vilket gjort att hon fått artros mellan några halskotpelare. Det innebar att när jag köpte henne så hade hon en inflammation ner mellan frambenen och att hon hade svårt att vända sig på trånga ytor. I början efter olyckan ramlade hon t om omkull när hon försökte svänga.

Fick förfrågan en dag utan förvarning om jag ville köpa henne, på vinst och förlust som hon stod. Veterinären hade sagt att det fanns en chans att hon skulle kunna gå att betäcka senare och kanske en dag t om ridas men det fanns inga garantier. Säljaren sa att jag kunde få fundera på saken men hos mig fanns ingen tvekan. Detta var en chans jag aldrig skulle få igen och säljaren sa att om jag inte vilel ge henne en chans skulle hon slaktas. Samma sak gällde om jag ångrade mig, för jag fick Mushmula på 6 månaders prov. Då skulle hon också slaktas. Hallå! Alla hästar som det finns hopp för förtjänar en chans och jag var hennes och jag ville ge henne den.

Mushmula fick åka lastbil till mig för att få det så bekvämt som möjligt. Kommer aldrig glömma den första tiden. Jag hade TVÅ equiterapeuter som kom ut samtidigt och masserade igenom hela kroppen och behandlade henne minst 1 gång varje två veckor. Efter några månade märktes det en skillnad. Under tiden fick jag strikta program med promenader, massage och träning för Mushmula. Under den här tiden blev hon otroligt bortskämd! Jag visste ju inte om hon skulle bli så pass bra att hon skulle ha ett drägligt liv, så jag skämde bort henne som om varje dag var den sista.

Hon stod som en drottning med stolt blick och var såå medveten om att hon var speciell. Hon fick förmåner som ingen av de andra hästarna hade och kom undan med hyss som de andra hästarna aldrig skulle våga försöka med ens.

Så blev hon bättre. Hade inte ont längre, ingen inflammation och kunde vända sig hjälpligt i gången även om det ofta innebar att hon backade i stället för att vända sig. Tre kotor mitt i halsen visade sig på röntgen vara oböjbara vilket gjorde att hon hade svårt att vrida på huvdet. Samma sak med att hon höll huvudet på ett lite lustigt sätt när hon tittade rakt fram. Mulen var i lite för högt lodplan i förhållande till resten liksom. Svårt att förklara om man inte sett det med egna ögon.

Hon busade i hagen och visade att hon mådde bra. Bossade med de andra hästarna och styrde sitt rike.  Hon fortsatte att vara min prinsessa, men jag hade mindre och mindre tid för henne.

När inte längre Ozzie skulle vara hingst så försvann också mitt behov av Mushmula som avelssto. Hon skulle nu kunna promenadridas men jag behövde ingen sådan, jag ville ju tävla och rida hårdare än hon skulle kunna klara av. En dag fick jag ta det sorgliga beslutet att sälja henne. Hon förtjänade någon som hade mer tid med henne och behandlade henne som den fina häst hon var.

Det var ett så tungt beslut så jag bestämde mig för att jag ville inte se henne igen, inte om jag inte själv valde det i allafall. Hon skulle därmed vara tvungen att säljas utomlands. Tog då kontakt med den gamla ägaren som hjälpte mig hitta ett superbra hem i England. Där går hon nu som promenadhäst och rids över hedarna och en dag kommer hon att få in i avelsboxen och göra fler vackra akal-tekeer. Saknar henne ofta men jag anser att eftersom jag inte längre var det bästa alternativet för henen så såg jag i stället till att hitta det på annat håll. Har hört att hon har det bra och att de tycker mycket om henne.

Det här inlägget blev inte vad jag hade tänkt mig! Så kan det gå ibland..

Mushmula är en stor och rejäl representant för rasen Akal-Teke med hela 165 cm över havet. Elitgraderad, stora vackra gångarter och med ett superpsyke som gör henne till det ultimata avelsstoet.