Om två veckor kommer min häst hem. Känner henne väl nu, eftersom hon tillhör det ridläger ställe som jag jobbat på de senaste två somrarna. Ville egentligen inte alls gilla henne, för hon är så mycket som jag inte borde gilla;

• Hon är en polsk import. Jag gillar inte polacker alls om jag ska vara ärlig. Har väl egentligen inget riktig orsak till det, bara det jag läst och sett i annonser osv..
• Hon är ett sto. Om vi ska vara ärliga så är ston speciella. Både positivt och negativt speciella. Det finns en anledning till att Kyra Kyrklund sagt detta om ston; en hingst ber man, en valack säger man till, ett sto skickar man in en ansökan till i 3 exemplar..
• Hon är skimmel. Hade en vacker vit häst för länge sedan som tyvärr dog av skimmelcancer. Min juniorhäst, en lustig korsning av nordsvensk/russ och angloarab som kunde nästan kunde allt. Det tog mig hårt och det är en av de hästar som fortfarande finns i mitt hjärta.
• Hon travade som en travare. Första sommaren jag såg henne tog hon 40 meters padocken i typ tre kliv. Minns att jag suckade och rynkade på näsan åt henne..
• Hon är 9 år gammal i år och har inte gjort någonting. Det var nog det som avskräckte mig första sommaren också. Då var hon 7 år och kunde knappt galoppera, om vi inte var i stora padocken som är så där 50x50 meter..
• Hon har släppt lite i ryggen. Efter att ha fått springa med huvudet i stjärnorna och bara spänt sig så har ryggen släppt.
• Hon har lite knöliga ben efter att hon slagit på sig några gånger. Stort steg, dålig balans= slagskador..

Med allt detta sagt, så klev jag till slut upp i sadeln i somras och red henne. Hon är bara 163 cm, men är stor som ett hus att rida. Massor av nacke, höga knälyft och otroligt känslig att rida. Blev så klart kär och nu sitter jag här och längtar efter mitt stora åbäke till polack.. *suck*