Ursäkta den dåliga kvaliteten..

Jag har blivit gammal. Jag har blivit allt det där som jag fnös åt för en så där 10 år sedan..

Jag har tävlat 120 cm på häst, LA dressyr och Lätt fälttävlan. På min lilla juniorhäst, 153 cm hög hoppade jag vid några tillfällen 140 cm. På den tiden var jag sällan skraj, och blev jag det så fick jag samtidigt en kick av det. Om hindren var höga så det hisnade i magen fick jag samtidigt världens kick.

Under åren som varit har hindren blivit lägre och lägre, mestadels för att de hästar jag haft varit unghästar. De två sista hästarna jag hopptränade hoppade jag inte mer än lite över en meter på. Den sista, min underbara Cortez avkomma som jag saknar än, var nog den sista som hade kunnat få mig att börja tävla hoppning och klättra i klasserna.

Minns än när han kom till mig, 4 år gammal. Jag skulle hjälpa ägaren att vidareutbilda honom. Han var riden i alla gångarter, men kunde ingenting. Sanningen uppdagades när jag skulle rida. Han var van att få som han ville!  När han inte hade lust längre så började han testa gränserna. Gud! så jag slet med den hästen. Han sparkade mig vid två tillfällen när jag skulle ge lunchmat i hagen, han var nästan helt omöjlig att lasta och betedde sig som ett grinigt sto när jag skulle rida. Jag dyrkade den hästen..

Tyvärr fick han en ful spark i hagen och skulle vara konvalecent en längre tid, annars hade jag köpt honom. Jag har ridit säker ett 100 tal hästar vid det här laget, och den hästen är en av kanske 3-4 hästar jag saknar idag.. Livet är sällan rättvist..

**Bilden är lånad**