Under de år jag haft häst, så har det ju så klart kommit och gått en och annan häst. Hästen Tryffel är en av dem som fastnat i hjärtat och det här inlägget är tillägnat honom..

Har googlat om honom, och det närmaste jag kommer är hans far. Tyvärr levde och dog Tryffel innan datorer användes till precis allt. På det här viset så kommer det att finnas ett avtryck i datavärlden om honom..

Hans pappa hette Marabou x och var en rätt alldaglig angloarab. Hans mamma var en lustig korsning mellan kallblodstravare och russ. Hans morfar hette Lillprinsen och var alltså russet. Antar att kallblodet Troja lade sig ner så han kom åt, för betäckningen var inte planerad.. Så klart en avkomma efter Marabou fick heta Tryffel..

Det här skulle kunna ha varit en otroligt ful och kanske klumpig häst, men han var långt ifrån detta. Han såg helt enkelt ut som en lippizaner med sin kraftiga nacke och långa ben. Lite för mycket man och svans och kanske hans lite för yviga hovskägg avslöjade honom, men vacker som en dag var han. Och smart.

Tryffe hade tävlat både hoppning och dressyr, men dressyren var hans starka sida. Dommarna visste inte om de skulle hata eller gilla honom, då hans stamtavla slog igenom. Han hade en ENORM ökad trav, men han vickade tårna precis som araben gör. Tryffe tävlade upp till LA:0 med placering, bl a 3:a i ett DM. Det roliga var att han kunde LC, LB och LA programmen utantill. . Även om jag behövde träna dem kunde jag inte rida ett helt program eftersom han direkt fattade vilket vi red och började tänka och styra själv. En otroligt välutbildad häst som kunde galoppombyten i varje, piruetter, bakdelsvändingar..

Riktigt kattmjuk var Tryffe också. Minns att vi vid ett par tillfällen hoppade lite högre hinder på träning och min tränare brast ut i skratt. När jag undrade vad det var, så berättade hon att Tryffe slog hakan i sina framknän i språnget.

Jösses vad han kunde hoppa! Fast jag kände direkt om han var på "panter" humör eller "kyckling" humör.. När han var panter kunde vi hoppa hur högt som helst. Trots att Tryffe bara var 153 cm så kunde han hoppa hus och vi hoppade vid några tillfällen 140 cm, men när han var kyckling så vågade han knappt hoppa en meter..

Jag tävlade hoppning, dressyr och fälttävlan på Tryffe. Han lärde sig snabbt vad startboxen var till för under terrängprovet och började rulla med ögonen och resa sig när funktionären räknade ner från 10 sekunder.

Så klart drog jag nytta av det och lärde honom att resa sig på kommando. Han kunde även räcka vacker tass både från ryggen och från marken. Den hov jag pekade på lyfte han. Hade en önskan att lära honom spansk skritt, men visste inte hur jag skulle göra det.

Jag kunde även rida honom på en hand och genom att pressa tygeln mot halsen, få honom att göra tvära vändningar oavsett gångart och han kunde även quick stop. Första gången tänkte jag göra en halt från galopp och hann bara tänka tanken innan han tvärnitade så hårt att han var tvungen att göra ett dubbelhopp för att hinna med sig själv.

Åh, så jag älskad den hästen! Det fanns ingenting jag inte kunde lära honom, han var såå smart! Jag fick Tryffe när jag var 15 år, och han var så trött på sitt liv och att knata runt ett fyrkantsspår. Jag tror jag var det bästa som kunde ha hänt honom just då och jag vet att jag har honom att tacka för mycket.

Tyvärr hadeTryffe redan skimmel cancer när vi köpte honom, vilket vi inte visste. Vi hade inte ens hört talas om det innan. Efter att ha talat med veterinären beslöt vi dock att han skulle få leva så länge han mådde bra. Den dagen när det så slutligen var dags att ta bort Tryffe är en av de värsta i mitt liv. Vi åkte iväg med honom till ett litet slakteri vi valt ut, där de själva hade hästar. Jag höll i grimskaftet när skottet gick och jag såg honom dö. Efter alla år och all glädje han gett mig så tyckte jag att jag var skyldig honom att vara med in i det sista. Jag var den sista han såg och jag hoppas att det gav honom tröst. Det är fortfarande väldigt svårt att tala om detta och jag saknar honom än idag..