Stackars Ernst.. Han är verkligen inte van att vara ute i naturen- eller så har han varit med om något otäckt i samband med detta. Han är VERKLIGEN rädd! När vi kommit sisådär 100 meter från stallet börjar han hasa sig fram, när vi kommit lite längre börjar han takta och titta sig nervöst omkring och sedan är han riktigt skitskraj resten av promenaden tills vi börjar närma oss stallet igen.

Idag tänkte jag vara smart genom att ta med två morötter ut på turen. Positiv förstärkning och ett sätt att få honom att fokusera på mig istället för annat han är rädd för. Det funkade riktigt bra, jag är själv förvånad. Han är så matglad att han zoomar bort det läskiga och koncentrerar sig på mig och moroten. DET är positivt.

Han reste sig en gång rakt upp, men tack vare mitt fina grimskaft på 4 meter så hade jag gott om rep kvar i händerna. Dock fick han skäll- det är INTE ok att resa sig!

Vi var ute i ca 25-30 minuter och när vi kom hem igen så kände jag hur spänd jag varit i axlarna. Jag kände inte av det under promenaden, men jag måste ha spänt mig i allafall. Inte bra.

Eftersom jag inte kan rida ut med honom, så får vi gå promenader i stället. Dock spelar det ju inte honom någon roll för promenadens skull om jag sitter på eller går bredvid. Dock känner jag mig långt tryggare på backen när han blir så rädd och reser sig, alternativt drar hemåt.

Han är så fin att rida så jag tar att han har så svårt för ridturer ut. Tragiskt är det dock- mest av allt är det ju han som lider av att inte få vara ute så mycket utanför gården, inte jag. Ett steg i taget. Vi går och tittar oss omkring i omgivningarna och den dagen han börjat slappna ordentligt så kanske vi kan börja rida istället för att gå.

I morgon tänkte jag rida lite i paddocken alternativt i ridhuset (beroende på vädret) och se om jag känner någon skillnad på hur han rör sig nu när han är lite justerad i hovar och benställning.

Idag är det Djuränglarnas Dag. Fråga mig inte vart det kommer ifrån. Kanske samma människor som "uppfann" Kanelbullens Dag, vad vet jag.

Oavsett, så tycker jag att det är fint att det finns en dag för oss som har djur som gått bort. Hur länge sedan det än är de försvann, så minns vi det tydligt. Jag hoppas att den dagen det är min tur, så får jag träffa dem alla igen.

      Jag har haft djur i hela mitt liv. Marsvin, kaniner, råttor, iller, katt, hund och häst. Om de alla finns där och väntar på mig så kommer det att vara fullt. Hundarna och hästarna är de som jag minns främst och hästarna är de som ligger mig varmast om hjärtat.

De här två är de hästar som senast försvann. Fina Ozal, min vackra och tuffa akhal-teke som inte släppte vem som helst inpå livet. Newada, som inte haft det så lätt i livet och bara ville känna sig trygg hos någon.      Fina, fina Tryffel som lärde mig så mycket!   

Idag tänder jag ett ljus för alla mina bortgångna vänner, och minns den tid som jag fick med var och en av dem!