Jag blir så trött..

Har inte hört ett pip om när hästen kommer hem från sitt vinter boende. Fick till slut själv ta kontakt med tjejen som har henne och idag fick jag veta att hon kommer på onsdag! Fullkomlig panik.. De som äger henne är i Polen och hämtar hem fler hästar, så dem kan jag inte nå förrän på måndag. *suck*

Återkommer när jag smält det här..

Under de år jag haft häst, så har det ju så klart kommit och gått en och annan häst. Hästen Tryffel är en av dem som fastnat i hjärtat och det här inlägget är tillägnat honom..

Har googlat om honom, och det närmaste jag kommer är hans far. Tyvärr levde och dog Tryffel innan datorer användes till precis allt. På det här viset så kommer det att finnas ett avtryck i datavärlden om honom..

Hans pappa hette Marabou x och var en rätt alldaglig angloarab. Hans mamma var en lustig korsning mellan kallblodstravare och russ. Hans morfar hette Lillprinsen och var alltså russet. Antar att kallblodet Troja lade sig ner så han kom åt, för betäckningen var inte planerad.. Så klart en avkomma efter Marabou fick heta Tryffel..

Det här skulle kunna ha varit en otroligt ful och kanske klumpig häst, men han var långt ifrån detta. Han såg helt enkelt ut som en lippizaner med sin kraftiga nacke och långa ben. Lite för mycket man och svans och kanske hans lite för yviga hovskägg avslöjade honom, men vacker som en dag var han. Och smart.

Tryffe hade tävlat både hoppning och dressyr, men dressyren var hans starka sida. Dommarna visste inte om de skulle hata eller gilla honom, då hans stamtavla slog igenom. Han hade en ENORM ökad trav, men han vickade tårna precis som araben gör. Tryffe tävlade upp till LA:0 med placering, bl a 3:a i ett DM. Det roliga var att han kunde LC, LB och LA programmen utantill. . Även om jag behövde träna dem kunde jag inte rida ett helt program eftersom han direkt fattade vilket vi red och började tänka och styra själv. En otroligt välutbildad häst som kunde galoppombyten i varje, piruetter, bakdelsvändingar..

Riktigt kattmjuk var Tryffe också. Minns att vi vid ett par tillfällen hoppade lite högre hinder på träning och min tränare brast ut i skratt. När jag undrade vad det var, så berättade hon att Tryffe slog hakan i sina framknän i språnget.

Jösses vad han kunde hoppa! Fast jag kände direkt om han var på "panter" humör eller "kyckling" humör.. När han var panter kunde vi hoppa hur högt som helst. Trots att Tryffe bara var 153 cm så kunde han hoppa hus och vi hoppade vid några tillfällen 140 cm, men när han var kyckling så vågade han knappt hoppa en meter..

Jag tävlade hoppning, dressyr och fälttävlan på Tryffe. Han lärde sig snabbt vad startboxen var till för under terrängprovet och började rulla med ögonen och resa sig när funktionären räknade ner från 10 sekunder.

Så klart drog jag nytta av det och lärde honom att resa sig på kommando. Han kunde även räcka vacker tass både från ryggen och från marken. Den hov jag pekade på lyfte han. Hade en önskan att lära honom spansk skritt, men visste inte hur jag skulle göra det.

Jag kunde även rida honom på en hand och genom att pressa tygeln mot halsen, få honom att göra tvära vändningar oavsett gångart och han kunde även quick stop. Första gången tänkte jag göra en halt från galopp och hann bara tänka tanken innan han tvärnitade så hårt att han var tvungen att göra ett dubbelhopp för att hinna med sig själv.

Åh, så jag älskad den hästen! Det fanns ingenting jag inte kunde lära honom, han var såå smart! Jag fick Tryffe när jag var 15 år, och han var så trött på sitt liv och att knata runt ett fyrkantsspår. Jag tror jag var det bästa som kunde ha hänt honom just då och jag vet att jag har honom att tacka för mycket.

Tyvärr hadeTryffe redan skimmel cancer när vi köpte honom, vilket vi inte visste. Vi hade inte ens hört talas om det innan. Efter att ha talat med veterinären beslöt vi dock att han skulle få leva så länge han mådde bra. Den dagen när det så slutligen var dags att ta bort Tryffe är en av de värsta i mitt liv. Vi åkte iväg med honom till ett litet slakteri vi valt ut, där de själva hade hästar. Jag höll i grimskaftet när skottet gick och jag såg honom dö. Efter alla år och all glädje han gett mig så tyckte jag att jag var skyldig honom att vara med in i det sista. Jag var den sista han såg och jag hoppas att det gav honom tröst. Det är fortfarande väldigt svårt att tala om detta och jag saknar honom än idag..

Ursäkta den dåliga kvaliteten..

Jag har blivit gammal. Jag har blivit allt det där som jag fnös åt för en så där 10 år sedan..

Jag har tävlat 120 cm på häst, LA dressyr och Lätt fälttävlan. På min lilla juniorhäst, 153 cm hög hoppade jag vid några tillfällen 140 cm. På den tiden var jag sällan skraj, och blev jag det så fick jag samtidigt en kick av det. Om hindren var höga så det hisnade i magen fick jag samtidigt världens kick.

Under åren som varit har hindren blivit lägre och lägre, mestadels för att de hästar jag haft varit unghästar. De två sista hästarna jag hopptränade hoppade jag inte mer än lite över en meter på. Den sista, min underbara Cortez avkomma som jag saknar än, var nog den sista som hade kunnat få mig att börja tävla hoppning och klättra i klasserna.

Minns än när han kom till mig, 4 år gammal. Jag skulle hjälpa ägaren att vidareutbilda honom. Han var riden i alla gångarter, men kunde ingenting. Sanningen uppdagades när jag skulle rida. Han var van att få som han ville!  När han inte hade lust längre så började han testa gränserna. Gud! så jag slet med den hästen. Han sparkade mig vid två tillfällen när jag skulle ge lunchmat i hagen, han var nästan helt omöjlig att lasta och betedde sig som ett grinigt sto när jag skulle rida. Jag dyrkade den hästen..

Tyvärr fick han en ful spark i hagen och skulle vara konvalecent en längre tid, annars hade jag köpt honom. Jag har ridit säker ett 100 tal hästar vid det här laget, och den hästen är en av kanske 3-4 hästar jag saknar idag.. Livet är sällan rättvist..

**Bilden är lånad**

Det är ju inte den bästa av tider för mig att skaffa häst precis nu. Är "bara" timanställd, även om jag har en egen schemarad och jobbar heltid, så är ju inte min anställning så vidare säker. Faktum är ju att jag rätt snabbt skulle kunna bli av med min rad..

Dessutom så börjar jag snart läsa på distans- det också på heltid. Sedan har jag barn och sambo, och de vill båda ha av min tid. Som tur är så ÄLSKAR min dotter hästar, så hon kan ju naturligtsvis följa med till stallet. Killen har ju (tack och lov) sina intressen, så han klarar sig utan mig ett par timmar varje dag =0)

Eftersom jag har så mycket att göra nu framöver, så har tanken slagit mig att skaffa en medryttare under åtminstonde ett år from hösten i allafall. Två till tre dagar i veckan skulle vara lagom. Då blir hästen motionerad och jag kan med gott samvete använda den tiden till familjen och mina böcker.

Det svåra är nu bara att hitta precis rätt person. Det kan inte bara vara vem som helst utan det måste vara någon seriös, pålitlig och inte alltför ung som hjälper mig. Sedan vill jag ha en slant också, som åtminstonde hjälper till att betala hovslagaren. Hur det än är så tror jag folk är mer seriösa om det kostar lite.

Hästen kommer att stå i ett jättefint stall precis utanför Sala, med två ridhus inom skrittavstånd. För mig är det viktigt att det är ett bra stall, både för min och hästens skull, då får det hellre kosta lite mer. Dessutom så tillbringar ju jag en hel del tid där, så då måste det kännas bra.

Nu är det mindre än två veckor kvar innan hon kommer hem, och jag börjar bli nervös! Antar att det är posivit =0)

Om två veckor kommer min häst hem. Känner henne väl nu, eftersom hon tillhör det ridläger ställe som jag jobbat på de senaste två somrarna. Ville egentligen inte alls gilla henne, för hon är så mycket som jag inte borde gilla;

• Hon är en polsk import. Jag gillar inte polacker alls om jag ska vara ärlig. Har väl egentligen inget riktig orsak till det, bara det jag läst och sett i annonser osv..
• Hon är ett sto. Om vi ska vara ärliga så är ston speciella. Både positivt och negativt speciella. Det finns en anledning till att Kyra Kyrklund sagt detta om ston; en hingst ber man, en valack säger man till, ett sto skickar man in en ansökan till i 3 exemplar..
• Hon är skimmel. Hade en vacker vit häst för länge sedan som tyvärr dog av skimmelcancer. Min juniorhäst, en lustig korsning av nordsvensk/russ och angloarab som kunde nästan kunde allt. Det tog mig hårt och det är en av de hästar som fortfarande finns i mitt hjärta.
• Hon travade som en travare. Första sommaren jag såg henne tog hon 40 meters padocken i typ tre kliv. Minns att jag suckade och rynkade på näsan åt henne..
• Hon är 9 år gammal i år och har inte gjort någonting. Det var nog det som avskräckte mig första sommaren också. Då var hon 7 år och kunde knappt galoppera, om vi inte var i stora padocken som är så där 50x50 meter..
• Hon har släppt lite i ryggen. Efter att ha fått springa med huvudet i stjärnorna och bara spänt sig så har ryggen släppt.
• Hon har lite knöliga ben efter att hon slagit på sig några gånger. Stort steg, dålig balans= slagskador..

Med allt detta sagt, så klev jag till slut upp i sadeln i somras och red henne. Hon är bara 163 cm, men är stor som ett hus att rida. Massor av nacke, höga knälyft och otroligt känslig att rida. Blev så klart kär och nu sitter jag här och längtar efter mitt stora åbäke till polack.. *suck*