Oh, det förra inlägget var tungt att skriva! Jag är så attans blödig när det gäller mina hästar, och även om det blivit MÅNGA hästar under åren, så är det ett fåtal som krupit längst in i hjärtat och vägrar bli bortglömda. Tryffe är en av dem.

***

Igår fick Newada vila. Jobbar så attans mycket, och eftersom vi skippar SM i år (haha) så tycker jag att hon kan få lite fler vilodagar än vad hon annars skulle få. Är det sommarlov så är det liksom..

Idag hade jag mamma med mig ut till stallet, vilket var toppen och välbehövt. Jag hade nämligen beslutat mig för att hoppa idag nere på gräsbanan och då är det toppen att ha någon med.

Vill bara påpeka att ingen av oss har hoppat på ett helt år, så det var extra spännande. Lånade A´s gummistångs pelham och satte på förbygeln igen. Skrittade ner till gräsbanan där A´s pappa höll på att avsluta gräsklippning. Vad fint det blev! Nästan synd att rida ner och rida runt på allt det nyklippta. Gräsbanan är rejält grusad, så hoppar man inte minst Msv hinder så är det inga problem att hoppa utan broddar heller. *lyx*

Newada kändes fin i skritt, kanske liiite på men inte så farligt. Sedan travade jag, eller sättare sagt jag försökte trava.. Hon var superstark och varje gång jag tog ett nytt tygeltag så kastade hon sig framåt. Hmm..

Funderade på om det var sadeln eller om hon var halt, för det kändes skumt sladdrigt i bakdelen. Fattade sedan några galopper och de var sååå fina bitvis.

Tillbaka i traven så var allt ok, så förmodligen så är det bettet hon försökte undvika.

Började hoppa ett litet hinder på ca 20 cm och Newada var sjukt pigg. Tossfia! Försökte trav men hon var himla het. Det kändes som att sitta på min gamla lilla prilliga c-ponny som jag hade en gång i tiden. Det var mest skengalopp hela tiden(men vi var placerade i nästan varje start)..

Mamma höjde upp till ca 50 cm och nu galopperade jag på det. Efter landningen så släppte Newada alla hämningar och bara laddade iväg. Det gällde att ha rejält stöd i sadeln och inte hänga i munnen för OJ vad det gick!

Bytte hinder och hoppade nu en skärm med reklam på, också den ca 50 cm. Första språnget var STORT men bra och sedan rullade det på ett par språng.

Sammanlagt hoppade vi kanske 15 språng och det var jättekul! Mitt problem nu för tiden är att jag sitter och rattar in i det sista, backar och trixar och sedan blir det för mycket i botten med tempot. Nu taxerade jag, ramade in och red framåt. Duktig!

Newadas öron var spetsade och gick nästan i kors. Hon kändes appigg och fnattig men positiv. Framridningen var verkligen inte så rolig, men hon gick bra på pelhamet när jag väl började hoppa. Det tänker jag fortsätta använda när jag hoppar.

Fuskade med lite sadelolja i sadeln innan jag skulle hoppa upp och det visade sig inte vara en så dum idé, då jag verkligen fick jobba för att sitta kvar efter hindren.

Hoppade av och gick bredvid Newada upp till stallet. Hon var väldigt svettig men gick på som en pansarvagn.

Tror faktiskt verkligen att hon gillade att hoppa. Tänkte försöka göra om det nästa helg och då ska jag ta med samon så får han fota. OM det inte blir för fula bilder, så kommer jag att sätta in en eller ett par här i bloggen. Hur ska jag annars få er att tro på att jag faktiskt hoppat Newada efter alla år som jag varit en ren dressyrryttare..?

Spolade av Newada allt svett och skrapade av henne hjälpligt. Känns som att eftersom det är så fint väder så är det nog bara skönt att vara lite blöt. Skurade av förbygeln med såpa och en borste. All resår var verkligen smutsig.

Newada fick hö och två äpplen, sedan var hon nöjd.

Själv satt jag i bilen med ett fånigt leende och talade om flera gånger för min mamma hur kul det varit. Hade verkligen jobbat med sätet, för insidan benen kändes matta och armarna var tunga som bly.

Att rida dressyr med långa läder är verkligen inte samma sak som att sitta och klamra sig fast på en planka (flatback hoppsadel) med jockeyläder. Vaderna och mitt dåliga knä gjorde sig påminda men det var det värt. Ser fram mot nästa helg. Då ska jag väl förhoppningsvis kunna ta mig över kombinationen som står där och väntar på oss..

Satt här och funderade på hur jag skulle kunna visa er en bild på min fina Tryffe som var min första juniorhäst. Han dog av skimmelcancer, men vi hann få några fina år och massor av minnen innan det var dags att ta farväl.

Kom på att jag skulle kunna fota av en bild och sedan lägga in den. Tyvärr har fotot råkat ut för en fuktolycka och kan numera inte skiljas från en trasig glasram utan att gå sönder. Här kommer en bild på min underbara Tryffe som jag minns och saknar, fast han nu varit borta i nästan 15 år..

Kanske den dagen det är dags för mig att vandra vidare, så står du där och väntar på mig. Jag ser fram mot att se dig igen och kanske få möjligheten att rida dig igen. Du är saknad, Tryffel!