Igår fick jag veta att Newada nu betar på de evigt gröna ängarna.

Jag fick ett samtal från Newadas ägare. Ett sånt samtal som ingen hästmänniska någonsin vill få, fast vi vet att våra älskade fyrbeningar inte lever för evigt.

Newada bröt benet i hagen och hennes liv gick inte att rädda.

Ett brutet ben på en häst är så gott som alltid en dödsdom, så även för Newada.

Hennes matte grät på ena sidan telefonen och jag grät på den andra. Jag har tänkt mycket på Newada och hoppats komma iväg för att hälsa på henne den här sommaren. Det hade varit så kul att få se henne igen och se hur bra hon hade det hos sin nya matte. Tyvärr så kommer jag aldrig att få träffa henne igen och varje gång jag tänker på det så gråter jag lite. Det som hjälper är att tänka på hur bra hon haft det hos sin matte och hur omtyckt hon varit. Mina tankar finns hos hennes matte nu och jag känner för henne, som står där med en tom box och alla minnen..

Jag kommer aldrig glömma dig!