Hur det än är, så går livet vidare. Newada finns i mitt hjärta, men i boxarna står det två livs levande hästar som pockar på uppmärksamhet. Tur är väl det! Annars hade jag nog grävt ner mig mer.

I gömmorna hittade jag ett mylerbett som är Lattjos. Jag gillar deras bett och det här verkade vettigt. Det är ett tredelat och ledat med fasta d-ringar. Så här ser det ut..

Testade det på Lattjo, jag gillar att byta bett ibland. Av så många anledningar är det nyttigt för både häst och ryttare. Han gillade det iaf och det gör jag också, så nu har jag ridit med det i två dagar. Funderar på att testa det på Smulan också, men inte kommit till skott än på det.

Hästarna känns fina och Lattjo känns fräsch. Jag fortsätter att bygga upp och stärka Lattjo som för övrigt börjar få en riktig ardennerrumpa! Den är riktigt rejäl, det ända som saknas är lite mer uppe på sidorna ovanför svansen. Ryggen börjar bli fint musklad och..ja..han känns helt enkelt fräsch.

Smulan är Smulan och så även nu. Hon är lite pigg och prillig ute men det går iaf att få henne att gå i fin form. Jag försöker få henne att bli avslappnad i låg form och just nu har jag backat i tempo lite i traven. Jag tänker jobba mycket i trav och stärka henne och inte lägga så mycket vikt på galoppen.

Galoppera kommer jag att göra, men mer bara rakt fram och i friskt tempo.

Smulan har börjat klia svansen lite, hon började igår- till min stora förtvivlan. Jag har nu ökat på vitlöken lite till från 1 msk till 2 msk. Få se om det hjälper, det gör iaf ingen skada.

Idag är det tänkt att Lattjos ägare M ska komma ut och vi ska rida ihop. Just nu regnar det lite, men om det slutar så kommer vi att få toppunderlag ute. Håller tummarna för uppehåll!

Jag har sedan i lördags när jag fick beskedet om Newada tänkt tillbaka på mina egna fina minnen med henne. Hur hon alltid gnäggade när jag kom till stallet och var jag inte tillräckligt snabb ut till henne, så kunde hon gnägga upprepade gånger som för att säga; "Skynda på! Jag står ju här och väntar!"

Hur hon med sina stora svarta ögon ofta stod och betraktade mig med en liten glimt i ögonen. Hur hon aldrig var bang på en ridtur, alltid säker på foten och aldrig omöjlig att få igenom en vägtunnen, över en cykelbro eller korsa en trafikerad väg. Hur hon aldrig protesterade över ett pass i paddocken och aldrig någonsin var stoig och sur. Det har varit ett sant nöje att få lära känna en så fin häst!

Jag tänker på hur hon finns "där uppe" med mina andra hästar som också gått vidare, och jag hoppas att jag får se henne igen den dagen det är min tur att somna in..