Det här med bett är en diskussion som kan bli hur stor som helst. Faktum är att ju mer man vet om hästar och bett, ju mer är man benägen att pilla och fixa med hästens mun. Man vill ju att hästen ska gå så bra som möjligt, acceptera bettet och ha ett lätt stöd mot handen. I många fall kan man luras att använda ett skarpare bett, vilket gör att hästen inte lika gärna tar stöd eller att den slår mycket med huvudet. Ofta är detta också en av anledningarna till att en häst börjar göra "lufthopp". Idag när det finns närmare en miljon (minst) olika bett så finns det en lösning för varje problem. Men jag tror inte att man så lätt ska lägga skulden på hästen utan i de absolut flesta fall så är detta ett ryttarfel. De flesta hästar kan och SKA gå ett normalt bett. Det är istället så att vi måste lägga ner mer tid på att ge våra hästar en bra grundutbildning både i hoppning och dressyr. Hur ofta ser man inte hästar som går med otäckt skarpa bett och slår med huvudet och skenar mot hindren? Ja, jag ska vara ärlig och säga att det är ofta i hoppningen vi tar till de skarpare betten. De finns ju på hemmaplan också, men det är ju på träning och tävling de syns..

När jag red sista åren på ponny började pessoabetten göra entré. Jag var en av dem som använde dem skall tilläggas. Har nu hört att de inte är så bra att använda då de ger stort tryck över nacken vid användning. Dessutom märkte jag att min häst blev tydligt mer okänslig i munnen efter att jag använt pessoabettet, så jag valde att sluta använda det.

Alla som håller på med hästar har sin egen uppfattning om vilka bett som är bäst.

Själv så tycker jag att man rider in en häst med ett relativt smalt och gärna tredelat bett. Hästen är ovan att ha något i munnen och därför ska man inte heller stoppa in ett tjockt bett som hästen inte kan hantera i munnen.. Handen avgör ju om det smalare bettet blir skarpt eller inte.

På den lite mer rutinerade hästen så tycker jag att man ska byta mellan några olika bett. Det sägs att om man anväder samma bett hela tiden så slits tänderna mer, jag vet inte om det är sant eller inte- dock så tror jag på lite variation.. Det är lätt att annars fastna vid ett bett när hästen kanske egentligen går bättre på ett annat.

Newada går väldigt bra på ett rakt bett med D-ringar. Har testat både kulbett och tredelat, men detta är bettet hon utan tvekan går bäst på. Ett rakt bett ger en jämn kontakt med hela hästens mun och många hästar tycker bäst om detta. Jag är själv rätt ny på detta bett då jag trodde det var obekvämt för hästen- Newada säger att hon gillar det dock =0)

Hon blir väldigt gärna stark och har svårt att lyssna på halvhalter och sits. Håller på att träna henne bli mer uppmärksam och lydig för mindre hjälper, jag vet ju hur känslig hon egentligen är, men hon döljer detta med att spela stor och stark..

Som sagt, jag tycker bäst om att hålla det hela så enkelt som möjligt. Har sett hästar på tävling med martingal, förbygel, dubbla tyglar till ett pelham och på detta en ordentligt åtdragen nosgrimma så hästen inte kan gapa. *suck* Blir alltid lika glad när jag ser någon på högre hoppnivå som rider med sadel och träns och ett vanligt bett. Punkt slut. Om vi lägger mer tid på att utbilda hästen istället för att kliva upp i klasserna snabbt så behöver vi inte en martingal för att hålla ner hästens huvud och ett skapt bett för att få den att lyssna på ryttaren. Dessutom så ser ridningen mer harmonisk ut när ryttaren slipper slita och dra och hästen kan ha ett sansat och trevligt tempo genom en hinderbana. Mer sånt tack! Har lite svårt att acceptera att folk spänner åt nosgrimman så hårt att den knappt går att få upp efteråt. Har varit med om att både tränare och "hjälpsamma" hästmänniskor lagt sig i och påpekat alternativt gått fram och dragit åt min hästs nosgrimma. Hatar det! Min häst ska inte behöva gå omkring med nosgrimman så hårt åtdragen att jag knappt får av den efteråt. Så ont det måste göra! Achengrimman sitter åt så jag fortfarande kan få in två fingrar mellan och snokremmen sitter på samma sätt. Om hästen gapar så är det på grund av min hand eller att hon inte har en bra grundläggande utbildning (än) och jag vill inte fixa detta med att dra år nosgrimman så hon inte kan andas eller ens röra på munnen. Hemskt!

Så, nu har pastor Kristin gett sin dubbelmoral predikan =0)

Sitter ofta och grubblar över det optimala bettet men egentligen så vet jag ju att det handlar om att få hästen mer lydig och uppmärksam. Då spelar inte bettet så himla stor roll längre..

Det förra inlägget blev bara om Back on Track, så det fick bli ett eget inlägg. Hade ju tänkt skriva om hur det gick med träningen..

I dag var 3:e gången jag använde loungen och jag trodde att det skulle vara lugna gatan, vilket det inte blev- så klart.. Jag har ju ett sto.. =0)

Newada är annars väldigt o-stoig måste jag säga. Hon är inte alls istadig, envis eller allmänt så där sur som bara ston kan vara. Jag har till och med kunnat använda henne som stopp-kloss när något barn tappat kontrollen över sin ponny under uteritterna. Otroligt behändigt!

Hon började med att jobba fint i skritt utan protester, men efter bara en liten stund började hon joxa och slänga med huvudet. Sedan kastade hon sig upp till trav och slog mot repet bakom bakbenen, hoppade och snurrade runt. Hon såg faktiskt ut som en mulåsna med sin sura uppsyn. Eftersom Newada är spörädd så longerar och rider jag alltid utan spö, så det är ju mycket svårare att fösa fram när man inte når hästen. Det var ju bara att korta upp linan lugnt och fint och börja om igen. Att vänta ut henne är bra mycket bättre än att bli arg och tappa tålamodet. Dessutom så går det ju åt energi när hon bråkar så förr eller senare så faller hon till föga utan våld. Det är bara att ta nya tag och visa att vi bara fortsätter, trots att hon inte vill.

Efter ett antal bockningar, bakutsparkar, tjurrusningar och sura blickar gav hon till slut upp och slappande av. Hon är så fin när hon sänker nacken och skjuter på bakifrån. Tog vänster varv först i skritt och trav, sedan bytte jag till höger varv och tog alla tre gångarter. Hon har ju lättast för höger galopp. När det var dags att galoppera, så spände jag ner henne lite till för att underlätta att hon använder ryggen i galoppen också. Hon vill gärna höja huvudet i fattning och avsaktning, vilket ju är extra jobbigt och något hon helst vill komma undan.

Galoppen blir ju gärna 4 taktig när hon släpper ryggen och det är inte så himla skönt att sitta där uppe då..

Hon har helt klart börjat förstå att jag vill att hon jobbar med låg nacke och med aktiv rygg i galoppen, den högra såg riktigt fin ut. Hon gör renare fattningar utan att först paddla med benen som en fyllsjuk islandshäst i grisepass.. Saktade av och gjorde nya fattningar ett par gånger och lät henne rulla på under mycket beröm innan hon fick pusta lite. Bytte sedan varv och tog tag i den något segare vänstergaloppen. Nu var hon lite mör i musklerna och inte lika ovillig att jobba emot loungen, vilket gjorde att vänstergaloppen såg riktigt hysad ut =0)

Allt som allt höll vi nog på i 20 minuter. Efteråt var hon inte ens varm, men såg väldigt trött ut i ögonen. Fick massage, streching, gegga med lindor på frambenen, gröngröt på bakknäna och täcke på ryggen. Hon fick beta en liten stund innan jag släppte ut henne i hagen igen. I morgon tänkte jag rida ut en liten sväng och inte göra någonting mer än bara ta det lugnt. Newada måste få chansen att ladda batterierna lite och vila de nyupptäckta musklerna =0)

   Var nästan säker på att Newada skulle vara lite svampig i frambenen idag, eftersom vi hoppade studs igår. När jag tog in henne från hagen blev jag glatt överraskad. Benen var kalla och helt utan gallor! Kör ett schema med back on track, någon slags "blad med sörja" (fick från equiterapeuten) under bandage och utan någonting i ett 3dags schema. Det rullar på så och i natt var det back on track dags. Paddarna är verkligen hur bra som helst och värd varenda krona enligt mig.