Idag hade jag morgonfodringen i stallet, vilket innebär att jag ska vara där redan kl 07. Slutade inte jobbet förrän 23.30 igår och somnade inte efter kl 01 i natt.. Det var segt att gå upp, men det gick. Skulle precis skicka iväg ett gnäll-sms till en kompis, när jag klev ut genom ytterdörren. Det var något med den regniga tidiga morgonen som gjorde att jag slog igen telefonen och tog ett djupt andetag av den friska luften istället. Vilken skön morgon trots allt!

Det är alltid trivsamt i stallet, men att vara där först och mötas av gnäggningar när man tänder lamporna..? Hög stall-mysfaktor! Gav alla hästarna sitt morgonhö och åkte iväg för att hämta min mamma. Hon vill så gärna ta del av hästlivet fast hon inte längre kan och vågar rida själv. Väl tillbaka så fick hästarna kraftfoder och så lät vi dem äta upp i fred. Tog sedan ut Newada i gången och gjorde i ordning henne för lite morgonjobb. Tänkte köra lite NH träning idag. Lite lagom, då jag inte vill kräva något av henne med en massa mat i magen..

Bara grimma och longeringslina och ett dressyrspö att "peta" med. Jag ser spöet som min förlängda arm och jag tänkte använda den för att flytta runt henne efter mig.

Det var mitt stora misstag. Jag insåg idag att någon inte bara slagit henne, det är så mycket värre. Att hon överhuvudtaget släpper upp någon på ryggen och att jag ändå ibland kan rida med spö på ridbanan är för mig ofattbart..

Hon flippade ur- fullständigt. Det slutade med att hon efter bara några minuter i full panik skenade runt mig så långt longeringslinan tillät, gnäggandes hysteriskt. Det tog säkert 5 minuter innan hon ens var kontaktbar igen och jag kunde få henne att sakta av.

Tilläggas ska att jag gjort så här tidigare med min förra häst, och att jag fått hjälp att lära mig detta. Det är bara ett roligt sätt för häst och ägare att bekräfta ledarskap, leka lite och ge hästen lite hjärngympa och min tanke var att förstärka våra band och göra henne ännu tryggare med mig. Jo säkert! Det funkade ju inte alls som jag tänkt mig..

Jag blev så ledsen och fundersam att det har tagit mig 12 timmar att smälta det som hänt så pass att jag kan få ner det på bloggen. Känner mig så misslyckad. Tänkte fortsätta i stallgången, kanske kände hon sig tryggare där, där det inte kan relateras med ridning..? Bara "stanna", "backa" och "följa efter", inget svårt eller krävande. Nej, kände att hon höll på att vara upp igen så det var bara att lägga ner. ÅH! Jag är så konfunderad att jag inte vet vad jag ska tro. Helt klart är att jag borde ha varit såå mycket försiktigare, men jag trodde att spörädslan endast kom med ridning. Nu vet jag inte om och när jag vågar göra ett nytt försök, men det kommer inte att bli på ett tag nu.

Newada såg fortfarande lite skärrad ut och puffade på mig och pillade på jackbröstet med en blick som sa om hon behövde tröst. Matte hade ju gått och blivit lite knäpp och opålitlig och hon förstod ingenting.

Får känna av läget i morgon och ta det därifrån.. Kanske har hon beslutat sig för att matte drabbats av en tillfällig sinnesförvirring och fortfarande är trygg. Jag kan ju alltid hoppas..